0 Comments
Stockholm 2014
Jag läser boken ”Jihad - om svenskarna i de islamistiska terrornätverken” av Magnus Sandelin. Jag vill försöka förstå vad det är som händer i världen. Hur det kommer sig att unga människor ansluter sig till de terrorstämplade grupperna eller skapar nya. Hur det kommer sig att de vill spränga sig själva till döds i tron att ett sådant våld kan stödja det ”rätta”, och att de därigenom kommer att bli hjältar. Sandelin menar att diskussionen ofta hamnar fel och kommer att handla om ”muslimer” istället för våldsbejakande terrorrister. På sjuttiotalet fanns visserligen en våldsbejakande hederskultur och ett starkt patriarkat som dominerade kvinnan, men när jag tänker tillbaka på männen som jag lärde känna i Pakistan, kändes det mer som om de alla visserligen var fångna i sin kulturs kontext, men inte att det fanns något ideal i att ”kriga mot väst”. Politik, makt och tragiska personliga öden, som att växa upp i ett flyktingläger med bara unga män till exempel verkar ha blivit grogrunden för en fullständig snedvridning främst hos människor i ”exil”. Eller unga vilsna före detta kriminella män som saknar mening och sammanhang. Ofta andra generationens invandrare, människor som förlorat sina ursprungliga rötter, eller sina föräldrar, sitt sammanhang, som sitter ensamma i någon förort framför datorer där de lätt kan förledas. De träffar någon ”broder” som ger dem kärlek och uppmärksamhet och kanske konverterar. Inte olikt unga flickor som förleds via internet ett begå handlingar i hopp om att få bli älskade, handlingar de senare får ångra. Behovet av tillhörighet, kärlek, uppmärksamhet och en känsla av att göra något rätt, gärna för en ”högre” makt är stor. Jag läser om den unge Ali som föddes i Sverige på sjuttiotalet och växte upp i en Stockholmsförort i en hederskultur med mycket aga och hot. Han kände sig misslyckad. Han vänder sig till religionen och blir påverkad och indoktrinerad in i ett terrornätverk bland andra män där han finner en tillhörighet, inte helt olikt vilken sekt som helst. Ali fick se filmer ”…som skildrade stridande muslimer i olika krigshärdar, effektfullt redigerade med pålagda kampsånger och starka slagord…..” ”…de krigar för gud mot orättvisa och förtryck, säger Ali…” ur Jihad sid 39 av Magnus Sandelin, Reporto Förlag, Månpocket 2013. Drömmar om att bli en hjälte tar sig snart farliga uttryck. Boken beskriver hur Ali beundrar och finner män att idealisera. Hur han själv vill göra något fantastiskt som att döda någon eller ta någon som gisslan och hur Ali beundrande sett på teven när flygplanen flög in i World Trade Center. Så småningom förbereds han genom träningsläger i Afghanistan att utföra något ”viktigt”. Men den unge Ali vill förvissa sig om att det han tänker göra har stöd i Islam, så han vänder sig i hemlighet till lärda Imamer över internet för att fråga. Svaren han fick var inte de han hade tänkt sig. ”…De sade att det var emot Islam…” ”…bok efter bok (som han då började läsa, min kommentar), gav imamerna rätt och så småningom började Ali känna att våld inte var den rätta vägen…” ur Jihad sid 46 av Magnus Sandelin, Reporto Förlag, Månpocket 2013. Lika bra gick det inte för många andra, som historien känner till. Själv är jag emot all form av våld och jag tror inte att hämden är ljuv, som det heter i svenska språket. Precis som kvinnorna i min pakistanska by kunde sitta och oja sig över att deras söner hela tiden måste hämnas varandra, att det aldrig tog slut och att de visste att det var fel. Men jag kan inte förneka att det känns nödvändigt att slå tillbaka när krafter som IS går lös i Irak och Syrien som de nu gör detta år. Det handlar om att stoppa sjuka människor. All form av våld mot kvinnor och barn, var än de kommer ifrån, vilken religion de än tillhör, om de är fattiga eller rika, måste bekämpas till varje pris. Så nu är det sagt! Skriv en novell och tävla om 10.000 kronor! Hos Manusdoktorn :http://manusdoktorn.blogspot.se/ hittar jag följande inbjudan: Allas målgrupp är kvinnor 50+ . En novell får gärna handla om relationer men inga olösta problem, om familjer men med lyckliga slut eller om sjukdomar men då måste de bli botade - novellen får alltså inte vara pessimistisk eller våldsam. Så skriv! Du hinner! Varje vecka i Allas publicerar vi en långnovell på tre sidor i tidningen. Novellerna är mycket uppskattade. Däremot publicerar vi aldrig science fiction-noveller eller berättelser förlagda till historisk tid och sådana tävlingsbidrag tackar vi alltså nej till. Nu har du chansen att skriva en novell och skicka in den till oss. Längden måste vara mellan 12.000 och 13.000 tecken inklusive blanksteg. I juryn sitter Gunilla Håkansson, chefredaktör på Allas, Lotta Gustavsson, fictionansvarig på Allas, Ingar Haellquist, kulturredaktör på Allas, samt Titti Holmquist, redaktör och fictionmedarbetare på Allas. Vinnarnovellerna publiceras i Allas och vi förbehåller oss rätten att köpa in övriga bidrag till sedvanligt honorar. 1:a pris är 10.000:– 2:a pris är 5.000:– 3:e pris är 3.000:– Så här gör du: Skriv ditt namn, din adress och ditt telefonnummer på ett papper, lägg det i ett kuvert och klistra igen det. Utanpå kuvertet skriver du titeln på din novell. Samma titel måste också stå längst upp på ditt manus. Lägg sedan manus och kuvertet i ett annat kuvert. Vi vill nämligen inte veta vem författaren är när vi läser ett manus. Först när vi valt ut våra pristagare bryter vi namnkuverten. Alla som älskar att skriva är välkomna att delta. Det spelar ingen roll om du har blivit publicerad tidigare eller bara skrivit för byrålådan. Novellen du skickar in får dock inte ha varit publicerad tidigare. Skicka din novell till: Allas Novelltävling 2015, 209 71 Malmö, före den 15 mars 2015. Skrivarlyan är en plats med olika funktion; ibland är det en uttryckandekonstterapimottagning, (det var ett hiskligt långt ord), ibland är det ett musikrum där jag får spela av mig mina känslor på pianot. Ibland är det min bostad och det händer att olika sammankomster sker där för olika projekt. Men idag är det min skrivarlya, jag är så tacksam för det. Upp och hoppa alltså!
Ha det/Franciska Vilken tur att jag träffat kära Katrine Hamori som uppmanar mig att skriva, skriva, mer så det blir färdigt snart! Om du behöver en redaktör kontakta Katrine, hon är superproffsig. Henne hittar du här: Manusdoktorn
Här kommer ett smakprov "...Den här förlovningsfesten lovade ett stort bröllop om ett år eller så. Utanför huset på stora gården firade männen parallellt. De drack pakistansk whisky och fick roa sig på sitt vis, skojtävlade om vem som kunde dansa roligast. De slog sig för knäna och skrattade och istället för att göra ”hifive” skrek de ”rawatchavatchachelchi” och slog handflatorna i varandras; ”lets make it twenty”. Ingen i hela världen hade då kunnat ana att en kringresande ung hippieflicka från Sverige skulle dyka upp från ingenstans och störa denna gedigna, väl förankrade och traditionella överenskommelse. Det fanns helt enkelt inte på någon karta i hela världen, varken här eller där. Där stod jag, sjuttonåriga Magdalena och tjugotreårige Göran från Stockholms söderförort inte så många månader efter förlovningsfesten, på Shahids familjs veranda med vårt bagage. Tillsammans hade vi då liftat genom Sverige, Tyskland, Österrike, Jugoslavien, Bulgarien, Turkiet, Iran, Afghanistan och in i Pakistan...." Jag redigerar ett avsnitt idag: "...Den andra veckan kom magsjukan. Vattnet som vi drack kom från floden och alla var vana vid det utom jag. Först trodde vi att jag blivit tillfälligt magsjuk av maten men den dysenteri som det visade sig att jag hade fått gjorde mig allt sjukare. En natt efter en veckas magsjuka satt jag på huk ute på dasset för femtioelfte gången, jag hade åter vinglat dit med ficklampan. Det kom bara vatten som rann ur mig nu och jag började bli riktigt svag. Jag kunde inte längre behålla någon mat. Jag lyssnade till ljudet från den brusande floden som dånade ner från Himalayas snötoppar och hade ingen aning om hur viktigt det var att dricka ordentligt och att få i sig viktiga salter och mineraler när man har diarré under lång tid. Jag visste inte att man faktiskt kunde dö av dysenteri om man inte fick i sig vätska som kroppen kunde behålla. Morgonen därpå då vi tog en promenad i byns utkant svartnade det för mina ögon. Vi hade just passerat ett risfält där några människor låg på knäna i vatten och planterade då jag nästan ramlade omkull. Jag hade darrig i benen och trots yrsel på morgonen gärna velat komma ut lite i solen. Så vek sig knäna. Shahid insåg med ens att det var fara och färde. Han hjälpte mig tillbaka till rummet och sprang för att hämta en doktor, men det var bara förlorad tid, här finns ingen! Vi insåg snart att vi måste lämna byn och vår ”smekmånad” för att ta oss till en större stad med bättre sjukvård. Shahid rafsade snabbt ihop alla våra grejer och fixade en taxi som vi kastade oss i och som snabbt tog oss till närmaste större ort. Där sökte vi upp en privat läkare som skrev ut en hästkur med penicillin och gav order om strikt risdiet och han bannade Shahid för att vi inte kommit tidigare. Hade vi väntat en dag till kanske jag skulle ha behövt dropp eftersom kroppen var så uttorkad. Jag blev nu ompysslad av Sha som ett barn på ett sätt som ingen förälder någonsin hade gjort då jag varit sjuk. Jag var väldigt svag och låg på något hotell i en okänd håla i norra Pakistan och blev matad med sked! Men redan efter några dagars total omsorg och uppmärksamhet hämtade jag mig, fast jag hade förlorat tio kilo på kuppen..." Det var dags att åka hem till Sverige. Min första resa gick till Spanien 1959 då var jag fyra år och älskade serietidningen Dennis Lyckades emellan alla andra jobb idag med att sitta vid köksbordet och redigera, det känns bra. Alltså inte en dag som gått till spillo utan att skrivandet fått vara med i alla fall på ett hörn.
Några av mina målningar från nu och då var jag också tvungen att lägga upp, trots att det här är en skrivblogg, kunde inte låta bli. Godnatt för idag Nu gäller det att ta tag i dagen
fånga den, sa någon kändis vad då fånga? skynda, uträtta, göra nytta upprätthålla ta ansvar hålla ställningarna Varför skulle det vara fel att se fram emot pensionen så att jag kan få ägna mig åt skrivande, målande, spelande, älskande, mediterande? Den här sidan har jag bara för mitt skrivande som pågår för fullt just nu. Jag har till och med dåligt samvete för att jag skapar en blog istället för att ägna mig åt den redigering jag just nu är inne på. Men jag låter min nya tillhörighet och identitet som skrivande människa få ytterligare en gestalt genom den här bloggen.
Jag har för avsikt att publicera min självbiografiska roman som handlar om perioden 1972-74 då jag var gift med en traditionell pachtunsk man från norra Pakistan. Arbetsnamnet är Magdalenas resa och vi får följa Magdalena då hon liftar genom dåvarande Europa. Mer kommer senare. Här sätter jag nu ner foten utan krumbukter, jag skriver om mitt händelserika liv och tänker inte låta självkritik dominera mig. Hoppas du kan ge dig själv det här utrymmet också, det är verkligen berikande, som min terapeut sade; livet är fyllt av historier, det är vad det är. Allt gott januari 2015 |
FörfattareSkrivande är; utforskande, reflekterande, Arkiv |