Elsa och jag duschade av oss resdammet med en ”hot bucket”, en hink med hett vatten som burits in i badrummet som vi delade på. Man fyllde på med kallt i en tom hink och blandade till lagom varmt vatten som man sedan öste över sig med hjälp av en större plastkopp, en så kallad ”cup”. Dessa plastkoppar fanns överallt och användes till allt möjligt, men kanske mest i just badrum och toaletter vid rengöring. Bredvid alla toaletter fanns alltid en liten vattenkran vid golvet under vilken en sådan plastkopp stod. I Pakistan hade det varit likadant och jag var redan van vid hur jag skulle fylla upp den och sedan hålla den med höger hand och hälla medan jag tvättade mig med vänster hand. Toapapper hade jag med mig och torkade jag mig med efteråt, det fick dock inte spolas ner utan lades i en papperskorg, för annars kunde det bli stopp. Allt man åt och som fördes in i munnen gjordes med höger hand som därför aldrig användes för rengöring vid toalettbesök, då det var vänsterhanden som användes. Därför stod alltid kranen till vänster också. Överhuvudtaget var det alltid väldigt noga det här med händerna. Att sträcka fram en vänsterhand för att hälsa skulle vara direkt oartigt och respektlöst, något västerlänningarna sällan lärde sig. Jag kunde direkt se om en turist hade erfarenhet eller inte av landet genom det sätt de åt, bar sina kläder och hälsade på folk. Efter mina år då jag varit bosatt i Pakistan hade alla dessa seder satt sitt avtryck i mig.
FörfattareSkrivande är; utforskande, reflekterande, Arkiv |