En världens äldsta städer bredde ut sig längs med med Ganges, moderflodens stränder. Det var här vi skulle låta barberaren ge oss en pojkklippning av gammalt snitt, kort över öronen och i nacken, vid strandkanten för att förbereda oss för det heliga badet, som vi aldrig tog. För oss var det ett heligt offer att avstå vårt långa flickhår och ikläda oss vita bomullskläder, luftiga byxor och skjorta som räckte ner tillknäna. Hädanefter skulle alla tro att vi var pojkar. Det var inget vi hade planerat, det bara råkade bli så och det visade sig synnerligen lämpligt eftersom alla nu lät oss vara ifred. Vi reste kors och tvärs genom Indien och ofredades av ingen, därför att man trodde att vi var unga pojkar som var brahmacharias, vilket innebär att man vigt sitt unga liv åt det andliga, för att så småningom ta ställning huruvida det skulle bli ett livslångt kall, ungefär som noviser som funderar på att bli munkar.
Sedan Mahatma Ghandis dagar fanns det statliga butiker så kallade ”kahdishops” där det såldes kläder och tyger i handvävd och handspunnen bommull. Där hade vi hittat vår ”kurta-pyjama”-dress, helt ovetande om att det också var ett politiskt ställningstagande när man iklädde sig dessa, allt sedan engelsmännen haft Indien som koloni och förbjudit all egen tillverkning av bomull. Bomull skulle importeras och gynna engelsk ekonomi, helt snurrigt alltså. Ghandi trotsade detta, som så mycket annat, i sin kamp för Indiens självständighet med fredliga medel. Men där vi vaggades fram på tåget under flera dygn, på vägen ner till Madrass i södern, visste vi lite om detta. Det var bara skönt att bli bemött med så mycket omtanke och respekt, vilken skillnad det var från bemötandet i Pakistan några år tidigare där man som turist inte fått vara ifred en sekund för gränslöst och oavbrutet stirrande.
Väl framme i Madras som numera kallas Chenai, fann vi Broadlands Guesthouse. Ett billigt, bohemiskt och mysigt hotell helt i min smak, vindlande trappor, oväntade altaner här och där, en öppen gård mot himlen i mitten av fastigheten där vallfärdande hippies och resenärer satt och spelade spel eller halvlåg och läste i någon av de låga fåtöljerna, omgivna av stora ormbunkar och palmer i jättekrukor. Enkelheten och den rustika miljön var något som alltid tilltalade mig, den fick mig att slappna av. Ingen hade någon direkt brådska, stämningen var åt det passiva hållet, eller kanske jag ska säga att det fanns ett varande som lätt kunde uppfattas som passivt och slött, i synnerhet då hasch-ångorna bredde ut sig.
Jag och Elsa var dock inte intresserade av hasch eller rus. Vi skulle till Eldens berg, vi var pilgrimer på jakt efter sanning och förståelse för liv och död. Då har man inte tid för några glädjepipor som tar ifrån en allt förnuft och får en att ligga och titta i taket och fnittra åt vad som helst. Roligt som det kan vara är priset alldeles för högt. Jag hade nämligen kommit underfund med att det var omöjligt att meditera på flera dagar efter haschrökning, det gick inte att vara klar i huvudet och koncentrationen var obefintlig. Den inre drivkraft som fått mig att ge mig ut på resan till Pakistan några år tidigare var densamma som nu, det var något jag sökte, en förståelse.
Sedan Mahatma Ghandis dagar fanns det statliga butiker så kallade ”kahdishops” där det såldes kläder och tyger i handvävd och handspunnen bommull. Där hade vi hittat vår ”kurta-pyjama”-dress, helt ovetande om att det också var ett politiskt ställningstagande när man iklädde sig dessa, allt sedan engelsmännen haft Indien som koloni och förbjudit all egen tillverkning av bomull. Bomull skulle importeras och gynna engelsk ekonomi, helt snurrigt alltså. Ghandi trotsade detta, som så mycket annat, i sin kamp för Indiens självständighet med fredliga medel. Men där vi vaggades fram på tåget under flera dygn, på vägen ner till Madrass i södern, visste vi lite om detta. Det var bara skönt att bli bemött med så mycket omtanke och respekt, vilken skillnad det var från bemötandet i Pakistan några år tidigare där man som turist inte fått vara ifred en sekund för gränslöst och oavbrutet stirrande.
Väl framme i Madras som numera kallas Chenai, fann vi Broadlands Guesthouse. Ett billigt, bohemiskt och mysigt hotell helt i min smak, vindlande trappor, oväntade altaner här och där, en öppen gård mot himlen i mitten av fastigheten där vallfärdande hippies och resenärer satt och spelade spel eller halvlåg och läste i någon av de låga fåtöljerna, omgivna av stora ormbunkar och palmer i jättekrukor. Enkelheten och den rustika miljön var något som alltid tilltalade mig, den fick mig att slappna av. Ingen hade någon direkt brådska, stämningen var åt det passiva hållet, eller kanske jag ska säga att det fanns ett varande som lätt kunde uppfattas som passivt och slött, i synnerhet då hasch-ångorna bredde ut sig.
Jag och Elsa var dock inte intresserade av hasch eller rus. Vi skulle till Eldens berg, vi var pilgrimer på jakt efter sanning och förståelse för liv och död. Då har man inte tid för några glädjepipor som tar ifrån en allt förnuft och får en att ligga och titta i taket och fnittra åt vad som helst. Roligt som det kan vara är priset alldeles för högt. Jag hade nämligen kommit underfund med att det var omöjligt att meditera på flera dagar efter haschrökning, det gick inte att vara klar i huvudet och koncentrationen var obefintlig. Den inre drivkraft som fått mig att ge mig ut på resan till Pakistan några år tidigare var densamma som nu, det var något jag sökte, en förståelse.