Jag redigerar ett avsnitt idag:
"...Den andra veckan kom magsjukan. Vattnet som vi drack kom från floden och alla var vana vid det utom jag. Först trodde vi att jag blivit tillfälligt magsjuk av maten men den dysenteri som det visade sig att jag hade fått gjorde mig allt sjukare. En natt efter en veckas magsjuka satt jag på huk ute på dasset för femtioelfte gången, jag hade åter vinglat dit med ficklampan. Det kom bara vatten som rann ur mig nu och jag började bli riktigt svag. Jag kunde inte längre behålla någon mat. Jag lyssnade till ljudet från den brusande floden som dånade ner från Himalayas snötoppar och hade ingen aning om hur viktigt det var att dricka ordentligt och att få i sig viktiga salter och mineraler när man har diarré under lång tid. Jag visste inte att man faktiskt kunde dö av dysenteri om man inte fick i sig vätska som kroppen kunde behålla. Morgonen därpå då vi tog en promenad i byns utkant svartnade det för mina ögon. Vi hade just passerat ett risfält där några människor låg på knäna i vatten och planterade då jag nästan ramlade omkull. Jag hade darrig i benen och trots yrsel på morgonen gärna velat komma ut lite i solen. Så vek sig knäna. Shahid insåg med ens att det var fara och färde. Han hjälpte mig tillbaka till rummet och sprang för att hämta en doktor, men det var bara förlorad tid, här finns ingen! Vi insåg snart att vi måste lämna byn och vår ”smekmånad” för att ta oss till en större stad med bättre sjukvård. Shahid rafsade snabbt ihop alla våra grejer och fixade en taxi som vi kastade oss i och som snabbt tog oss till närmaste större ort. Där sökte vi upp en privat läkare som skrev ut en hästkur med penicillin och gav order om strikt risdiet och han bannade Shahid för att vi inte kommit tidigare. Hade vi väntat en dag till kanske jag skulle ha behövt dropp eftersom kroppen var så uttorkad. Jag blev nu ompysslad av Sha som ett barn på ett sätt som ingen förälder någonsin hade gjort då jag varit sjuk. Jag var väldigt svag och låg på något hotell i en okänd håla i norra Pakistan och blev matad med sked! Men redan efter några dagars total omsorg och uppmärksamhet hämtade jag mig, fast jag hade förlorat tio kilo på kuppen..."
Det var dags att åka hem till Sverige.
"...Den andra veckan kom magsjukan. Vattnet som vi drack kom från floden och alla var vana vid det utom jag. Först trodde vi att jag blivit tillfälligt magsjuk av maten men den dysenteri som det visade sig att jag hade fått gjorde mig allt sjukare. En natt efter en veckas magsjuka satt jag på huk ute på dasset för femtioelfte gången, jag hade åter vinglat dit med ficklampan. Det kom bara vatten som rann ur mig nu och jag började bli riktigt svag. Jag kunde inte längre behålla någon mat. Jag lyssnade till ljudet från den brusande floden som dånade ner från Himalayas snötoppar och hade ingen aning om hur viktigt det var att dricka ordentligt och att få i sig viktiga salter och mineraler när man har diarré under lång tid. Jag visste inte att man faktiskt kunde dö av dysenteri om man inte fick i sig vätska som kroppen kunde behålla. Morgonen därpå då vi tog en promenad i byns utkant svartnade det för mina ögon. Vi hade just passerat ett risfält där några människor låg på knäna i vatten och planterade då jag nästan ramlade omkull. Jag hade darrig i benen och trots yrsel på morgonen gärna velat komma ut lite i solen. Så vek sig knäna. Shahid insåg med ens att det var fara och färde. Han hjälpte mig tillbaka till rummet och sprang för att hämta en doktor, men det var bara förlorad tid, här finns ingen! Vi insåg snart att vi måste lämna byn och vår ”smekmånad” för att ta oss till en större stad med bättre sjukvård. Shahid rafsade snabbt ihop alla våra grejer och fixade en taxi som vi kastade oss i och som snabbt tog oss till närmaste större ort. Där sökte vi upp en privat läkare som skrev ut en hästkur med penicillin och gav order om strikt risdiet och han bannade Shahid för att vi inte kommit tidigare. Hade vi väntat en dag till kanske jag skulle ha behövt dropp eftersom kroppen var så uttorkad. Jag blev nu ompysslad av Sha som ett barn på ett sätt som ingen förälder någonsin hade gjort då jag varit sjuk. Jag var väldigt svag och låg på något hotell i en okänd håla i norra Pakistan och blev matad med sked! Men redan efter några dagars total omsorg och uppmärksamhet hämtade jag mig, fast jag hade förlorat tio kilo på kuppen..."
Det var dags att åka hem till Sverige.
Min första resa gick till Spanien 1959
då var jag fyra år och älskade serietidningen
Dennis
då var jag fyra år och älskade serietidningen
Dennis